känslomässigt rubbad?
Varför känns allt så himla jobbigt nu? Är det för att jag bor hos min mor igen? Efter att ha levt självständigt och varit självförsörjande två gånger i mitt långa liv och sedan hamnat hemma hos mamma för att det inte har gått bra. (båda gångerna). Eller är det att jag accepterar vad som hänt (flytten) och håller på att återanpassa mig till det nya livet. (igen)
Jag vet då inte... det kan vara mycket som spelar in...
Jag lovar mig själv så mycket kanske? Jag saknar min pojkvän för mycket? Jag känner mig som en barnrumpa...
Borde jag inte som "vuxen" kunna hantera dessa situationer?
Ibland blir jag verkligen gråtfärdig, som idag. Jag har som redan bekant oerhört mycket träningsvärk i hela kroppen och redan i morse gav jag upp alla mina planer på att promenera eller träna över huvudtaget. Men efter en promenad med mamma och hennes kar blev det bara för mycket...
Jag hade fortfarande ont och till och med mer än innan och humöret hade sjunkit till botten.
Jag förstår att det kommer ta ett tag innan man kommer igång med träning och tjafs, men när jag verkligen inte känner för det och har ont så vill jag inte heller...
Måste det göra ont? Kände mig så oförstådd vid matbordet när vi pratade om det här. Jag ska verkligen försöka att bli mig själv igen. Och framför allt bli den jag vill vara! Och det kommer jag behöva jobba hårt för!
Jag tycker inte att jag bara kan lägga en massa känslor åt sidan hela tiden heller, det måste ju få komma ut. Lite av det kom redan när älsklingen ringde för att säga god natt... jag längtar till i morgon då jag får träffa honom igen! Denna vecka har varit så lång! Jag har verkligen saknat honom.
Allt detta med att ha en pojkvän som jobbar i Karlstad (som är borta från sön-tors) är så himla nytt för mig! Jag visste att jag skulle sakna honom och var orolig för att vi skulle vara ifrån varandra för mycket, men jag visste inte att tiden skulle gå så sakta!
Jag tror att det skulle störa mig mindre om jag var mer vänner mer... men just nu går det inte, eftersom att jag är hindrad av saknaden av pengar och kan varken ringa någon eller åka till någon. Det är heller inte alltid kul att be folk komma till mig hela tiden heller. Vilket får mig att ibland känna mig VÄLDIGT ensam.
Men jag har ju saker att göra... Plugga är ett av dem! Fixa mer på rummet ett annat! Ta hand om mig själv det tredje.
Hur som helst så finns det saker jag borde göra men har skjutit upp allt för länge redan. Men snart, snart kommer nog den där super dagen/ dagarna då allt går som det ska och man hinner med massor och mår jätte bra... men just nu får jag bara vänta.
Hoppas det går över snart!
Vilket deppigt inlägg... jag får ursäkta för det! Men jag var tvungen att få skriva av mig lite.
